Nya tävlingen och lite matsnack.

Startskottet för nya uppföljande tävlingen började i onsdags och söndag hade vi första invägningen. Blev en kort startvecka, men det gick bra för oss i alla fall. Känns skönt att få fokus igen och jag tycks behöva tävlingselementet för att verkligen gå ”all in”. Den här gången är vi 7 och vi kör ingen pott, utan den som förlorar får bjuda på förlorarmiddag hemma hos sig :). 

Första veckan blev -1,6 kg för mig. Känns super. Speciellt då jag var på kalas och åt tårta i lördags.

Jag och K pratade här om dagen om hur svårt det här med kosten kan vara ibland. Speciellt när man blir bortbjuden och det står frestelser på bordet. Kanske en potatisgratäng eller kakor. Att det känns ofint att avstå. Men det behöver man ju egentligen inte. Är man bjuden på middag kan man ju äta proteinet (typ köttet eller kycklingen) och grönsakerna. Och står det kakor på bordet så kan man antingen dricka något och lossas som att man smakat eller bara ta en kaka och inte mer. Eller skylla på att man är mätt ;). Om man sen inte kan motstå frestelsen är ju en helt annan historia.

För mig tycks de bara funka att helt avstå godsaker. Kan inte ta bara en kaka eller en godis utan att börja trycka i mig. Har haft Pepsi Max som tröst i tid och otid istället, men då sa Vera något smart: ”Drick bara Pepsi Max om du är riktigt sötsugen, då kommer drickan vara nog.” Ungefär så sa hon, kommer inte ihåg ordagrant. Så nu när godissugen känns övermäktigt blir det dricka istället. Och det funkar faktiskt! Känns lyxigt med ”sockersmaken” och jag känner mig nöjd trots att jag inte tryckt en hel sats chokladbollar :).

Hjälp varandra.

Det viktigaste, lättaste och bästa för att gå ner i vikt är att hjälpa varandra. Jag vet inte hur det hade gått om jag inte hade haft vänner som stöttat och hjälpt mig. Bara en sån sak att de (eller jag) inte ställer fram fikabröd till kaffet har gjort en enorm skillnad. Ibland har det blivit en 70% chokladbit istället (mint är en stor favorit) eller bara kaffe. De värsta jag vet är när någon säger ”Nej men inte behöver du gå ner i vikt, ta en kaka nu!” när man försöker vara duktig och avstå. Varför gör man så? Jag har ju bestämt mig för att gå ner i vikt, hjälp mig istället.

Att hjälpa varandra med matlagningen har också varit super, och väldigt trevligt 🙂 .
Vänner och familj som hjälper är verkligen så bra när man ska förändra sitt liv. Heja rop och när någon säger att man är duktig går rakt in i hjärtat. Tack till er!

Hur allt började.

Till att börja med så kan ni gå in på ”Om mig” fliken för att se 2 före/efter bilder. Alltid kul tycker jag :).

Allt började i alla fall några veckor före nyår då jag och min kära vän Åsa tyckte det var dags att ta tag i saker och ting. Så vi bestämde oss för att starta en viktnedgångs tävling den 1 januari. Tror att det är en stor del av vår framgång, att inte börja IDAG utan att planera hur vi skulle lägga upp nedgången innan vi började. Och så hann vi bli både peppade och motiverade till när startskottet gick.

TÄVLINGEN

Tävlingen har nog varit det som gjort mig mest motiverad. På 10 veckor skulle vi se vem som gått ner mest i procent och vi var 7 tävlande som slogs om priset. Vi bestämde oss för att lägga 200 kr var i potten som en extra morot. Pengarna var inte målet men det kändes extra roligt när man är tävlingsinriktad. Under veckornas gång blev det mer och mer tydligt att pengarna egentligen inte hade någon betydelse. Man började må så himla bra att det var den stora vinsten. Haha ja, det låter ju väldigt gulligt och fluffigt men det är faktiskt sant.

Vi hade invägning varje söndag vilket var bra för då svullade man inte på helgerna. Man ville ju inte förstöra sina chanser. Det var kul att se hur alla låg till och peppa lite extra. Tillsammans gick vi ner över 50 kg på 10 veckor, helt fantastiskt! Och själv blev jag av med 10 tunga kilon. Har aldrig varit mer stolt.

SÅ HUR GJORDE JAG DÅ?

Jag valde att ta vägen via mindre kolhydrater, ta bort sockret helt och börja motionera. Det var riktigt tufft från början med sockersuget, men det tog bara ca 1½ vecka innan det var borta. Men då var det verkligen nolltolerans för att inte halka dit och ”bara ta en kaka till”. Kolhydraterna då? Jo, jag tog bort allt med vetemjöl och potatis och bytte ut vanlig pasta mot fullkorn eller dinkel. Inget mjukbröd över huvud taget, men knäckebröd var okej i lagom mängd (max 2 per dag).
Istället blev det kött, fisk, skaldjur, kyckling och massor av grönsaker, ägg, bacon och keso. Gott och man gick aldrig hungrig. Det tycker jag är superviktigt! Försökte hela tiden hålla blodsockret på en jämn nivå för att slippa bli sugen. Och blev jag det tog jag mig en påläggsskinka eller ett glas Pepsi Max. Kan gå in mer på kosten en annan gång, men det är på ett ungefär.

Det gjorde också en oerhört stor skillnad att vi var flera. Man kunde hjälpas åt att laga mat, då den nyttiga maten kräver mer planering, och så var man säker på att inte bli bjuden på fika bland sina tävlingskompanjoner.

Motionen var inget galet alls. En promenad per dag var målet. Blev några styrkepass i gymmet, men jag tycker de är så himla tråkigt så det blev sällan av. Mot slutet körde jag med Nikes app på telefonen, GULD! Lätt, roligt och går att göra hemma. Och började även springa lite smått då jag kände att kroppen blivit lättare. Tyvärr har mitt knä sagt ifrån så det blir inte mycket av den varan just nu.

Tidigare hade jag försökt gå ner i vikt genom att motionera som en galning men fortsätta äta som vanligt och det gav mig ingenting. Gick ner ca 2 kg på 4 månader och var mest besviken. Nu vet jag att man inte ska stirra sig blind på vågen men hur kul är det egentligen när det inte blir någon skillnad? Så kosten är A och O har jag fått lära mig nu. Och att man kan äta gott och gå ner i vikt i alla fall.

Mitt BMI gick från 31,95 (fetma) till 27,7 (övervikt).

Men nu har jag babblat färdigt för den här gången.

Tack för mig för den här gången!

Start.

Mitt första inlägg i min blogg om träning, vikt, kost och annat som precis alla skriver om. Jag är 26 år, småbarnsmamma och sambo. Det ska bli så roligt att börja skriva den här bloggen då jag vill minnas hur jag kände mig på den här resan. Vilka resultat man nått, vilka svackor man hade, före/efter bilder och en massa annat. Framför allt vill jag aldrig känna mig som jag gjorde då: Tjock, trött, ful och jävligt less. Tänk om man kanske skulle inspirera någon på vägen.

Jag ska göra en mer utförlig presentation senare. Men som första inlägg för det här räcka. Välkommen Mli till resten av ditt liv.